Min prins springer nu på dom evigt gröna ängarna...
Achilles kommer alltid finnas i mitt hjärta och våra minnen kommer jag att vårda ömt... Vad glad jag är över att jag läste den där annonsen på Blocket för två och ett halvt år sedan där de sökte medryttare till en fd ridskolehäst som nu var pensionär men ville gärna komma ut i skogen och ibland ta ett pass i paddocken. Hoppning ville han inte syssla med för det tyckte han inte var skoj. Jag tyckte redan då att det lät som en Jenny-häst och jag kan ju absolut inte säga att jag hade fel...
Det jag har fått uppleva med Achilles kommer jag aldrig att glömma och jag är så glad och tacksam över att Barbro gav mig den här möjligheten!
Det här gjorde vi bra, Barbro!
Jag hoppas att Achilles lyssnade på mig när vi hade vår mysstund igår...Vi ska ses igen min vän...någon gång, så är det...och glöm inte att hälsa till du vet vem...
Tänk vad han har uträttat i sitt liv? Hur många har han inte lärt att rida under sin tid på ridskolan? Och tänk vad skoj vi har haft han och jag. Tänk alla gånger vi dragit i full galopp över fälten, han hade alltid öronen spetsade framåt och drog mer än gärna på så fort det gick men var väldigt noga med att jag där uppe inte skulle hamna i obalans så att jag skulle ramla av.
En tryggare häst än Achilles kommer jag nog aldrig att hitta...Envis var han också...precis som sin matte...tänk den där kvällen när han vägrade gå förbi gula huset och vi stod i 25 minuter och tjafsade...Det slutade med att någon fick leda mig....för ingen av oss ville ge sig...
Eller hur upprörd han blev varje gång jag och Annika skulle borra eller fixa något i stallet, då stod han där och frustade och blängde på oss...
Tänk när vi startade klubbtävlingen i dressyr i våras och han fick visa upp sig på sin gamla ridskola...han blåste upp sig på framridningen och var om möjligt ännu finare än vanligt....
Eller dom där kvällarna när varken han eller jag ville gå ut från stallet och vi istället bara stod och myste på stallgången...
Jag saknar dig redan...och jag kommer sakna att inte kunna dela våra hemligheter...att inte få pussa på din mule bara när du vill (med risk för livet)...jag kommer sakna alla dina små egenheter som gjorde dig så speciell och så underbar...
Min prins....mitt hjärta....mitt allt....
fina killen! Det är så svårt att ta bort sin bästa vän. Men det är ju det rätta och man hoppas att dom förstår. Jag fick också ta bort min bästa kompis för några år sedan och jag vill inte göra samma sak med en annan häst igen. En häst lever inte för evigt, det gör ingen, men människor lever längre än vad en häst gör.. Så jag får nog tyvärr vara med om det igen. Så är det, man måste ta ansvar och avsluta innan de får ont och lider. Det är så svårt att gå här ensam kvar, men man får tänka på hästens bästa och du gjorde rätt val för din bästis. Jag har ridit Achilles, när han stod på ridskolan. :) Trevlig, som ställer upp! Köpte du Achilles av Alex och Hannahs mamma alltså? Men var medryttare innan det?
Tänker på er!