Jag tror jag är kär...
Jag har alltid känt att med tid så kommer det bli så himla, himla bra med mig och Florett som ekipage. Hon passar min ridning och när vi fått bukt på kommunikationsmissarna så kommer det kunna bli hur bra som helst...
Avsuttet har jag alltid avgudat henne...hon är en helt fantastisk individ som älskar att bli pysslad med, kan stå i en evighet och kramas (då lägger hon hela huvudet i famnen och vill inte att man släpper det).
Sen jobbar vi ju vidare med att man ska stå helt still om man blir rädd för något istället för att hoppa åt sidan eller springa iväg - hon blir bättre och bättre och speciellt när matte går bredvid så känner hon sig relativt trygg med att ha mattes rygg att gömma sig bakom...
Mitt mål har hela tiden varit att bygga det där förtroendet mellan oss och att vi båda ska känna att vi litar på varandra. Hon ska veta och känna att jag aldrig kommer att sätta henne i en situation hon inte klarar av, och därmed våga gå framåt när jag ber henne även om hon tycker att det är läskigt...
Med beröm och en trygg hand vet jag att det kommer att gå och jag märker som sagt redan en stor skillnad att hon faktiskt känner förtroende för mig nu när vi lärt känna varandra bättre...
Jag själv känner också att jag litar på henne mycket mer nu när jag känner henne bättre och även känner hennes rörelsemönster bättre.
Att känna hur vi växer ihop mer och mer för varje ridpass ihop med att hon fortsätter att vara den fantastiska individ avsuttet som på alla sätt visar att hon uppskattar sin matte....ja...vad kan jag säga...jag tror jag är kär...
Och även om hon ALDRIG kommer kunna ta Tingelings plats i mitt hjärta, så har hon fått en alldeles egen bit av mitt hjärta och den biten växer sig större och större för varje dag...
Jag är så glad över att jag åter igen känner att jag blir så där pirrigt glad i kroppen när jag kommer till stallet och får möta den där fina individen med de söta öronen och fantastiska ögonen....varje dag...
