Jenny & Lillemons Florett

Det jag tycker är allra roligast med bloggen är att jag där dokumenterar min resa ihop med Florris. Jag gjorde ju samma sak med Tingeling och är det något jag uppskattar så är det att kunna gå tillbaka och läsa och få inspiration och se på framstegen som man till vardags kanske missar.

 

För lite mer än ett år sedan var jag iväg och provred ett litet svart sto - redan när hon klev ur transporten ut på stallplanen där ridhuset som vi skulle vara i så slogs jag av att hon var fruktansvärt söt, och jag tyckte för en sekund att hon var väldigt lik Tingeling även om hon inte var vit utan svart.

 

Att det var en vaken och alert liten häst förstod jag på en gång, och när jag satt upp så insåg jag också att hon var väldigt känslig men det på ett bra sätt. Jag märkte redan på provridningen att hon hela tiden försökte förstå vad jag ville att hon skulle göra, att hon var uppmärksam på mig där uppe på ryggen. 
Det var förstås något jag absolut uppskattade, och jag kände även att hon hade väldigt taktfasta rörelser och en bra balans och att hon inte påverkade min egen balans så även om sadeln jag provred i inte passade mig så förstod jag snabbt att med en sadel som gav mig rätt stöd så skulle jag inte ha några problem alls att sitta i hennes trav eftersom jag kände att hon var väldigt mjuk i sina rörelser.

 

Jag tror faktiskt inte jag visat er hur det såg ut på provridningen förut, men så här såg provridningen ut:

 

 

Och om man jämför med ett av våra senaste träningspass nu i December ett år senare så kan i alla fall jag se stora framsteg och att vi verkligen kommit ihop som ekipage och är mycket mer samspelta nu:

 

 

 

 

Ibland är det viktigt att få se framstegen för det är ju inte alltid man märker de så mycket själv när man är mitt uppe i allt. 

 

Det ska bli så himla spännande att se hur vi ser ut som ekipage om ett år! 

Jag kan knappt bärga mig för vår framtid ihop - tänk att jag faktiskt kunde hitta en häst som rör sig helt fantastiskt bra och som jag kan sitta på? Det hade jag aldrig trott...