Det är inte lätt när det är svårt...
Det är verkligen inte lätt att rida - men åh, så roligt det är även när det är svårt!
Jag kan dock känna just nu att jag är inne i en svacka, jag tycker att jag själv rider så himla dåligt och jag blir besviken på mig själv som inte kan leva upp till att vara en så duktig ryttare som jag tycker att Florett förtjänar. Samtidigt så kämpar jag ju på så gott jag kan och de kroppsliga förutsättningarna kan jag ju inte ändra så mycket på tyvärr...där gäller det att jag försöker tro på mig själv och komma ihåg att allt troligtvis kommer att lösa sig med tid och envishet när vi har ridit ihop oss.
Jag har nog bara glömt bort, eller inte glömt kanske men förträngt hur det är att rida ihop sig med en ny häst och vilken tid det egentligen tar.
Jag kan komma på mig själv med att jag verkligen ser fram emot där vi kommer att vara om två år när vi har fått gott om tid på oss att rida ihop oss och känner varandra utan och innan och när jag har hittat alla knappar och förhoppningsvis utvecklat mig själv ännu mer som ryttare.
Jag tycker faktiskt att det är lite så att ju längre man håller på med hästar och ridning desto mer inser man hur mycket man har kvar att lära och hur pass lite man vet...
Jag känner ändå en stor lättnad över att jag har ett så bra team runt mig med tränare, hovslagare, osv och att vi har en röd tråd vi jobbar efter. Det är en oerhörd trygghet för mig att veta och känna att jag kan träna så regelbundet som vi gör nu och att jag även har möjlighet att kunna låta Ann rida Florett de perioder det behövs för att det blir för svårt för mig.
