Jenny & Lillemons Florett

Jag har funderat på en sak ett tag...

När jag köper häst så väljer jag en häst "för livet", det vill säga jag vill ha hästen så länge som det är möjligt och helst ända fram tills det av någon anledning är så att hästen inte ska vara kvar på jordelivet mer.

 

Många upplever jag dock köper en häst för att sen när det börjar strula, vilket det ju faktiskt gör för de flesta i perioder, tycka att man kanske inte passade så bra ihop ändå och då välja att sälja hästen vidare?

Upplever ni samma?

 

Jag vet redan från början mina svagheter som ryttare och jag vet att det kommer perioder med en ny häst, och även med en häst jag ridit ihop mig med, där vi kommer att ha det svårare att kommunicera med varandra och där hästen kommer att ifrågasätta min ridning. Med tiden och ju mer ihopridna vi blir brukar dock dessa perioder vara kortare och kortare men de kommer alltid till och från. 

Jag vet med andra ord att de här perioderna inte beror på att hästen i sig inte passar mig, utan det kommer utav att det tar tid att utvecklas ihop och att lära sig att kommunicera och i sina svackor så kommer det alltid vara stunder då man står frågandes inför varandra.

 

Med andra ord så är det ju MIN ridning som gör att det blir svåra perioder och det finns ju ingen annan som kan ändra ridningen än jag själv, men så kan jag ju inte heller ändra ridningen helt heller - det är ju så här min kropp fungerar och jag kan inte rida på så mycket andra sätt.

 

Så det jag hela tiden jobbar med är ju att få hästen att förstå just mina hjälper, och så tar jag hjälp av Ann för att få kommunikationen mellan mig och hästen att fungera så bra som möjligt.

 

För mig handlar självklart hästägandet om att jag tycker att det är fantastiskt roligt att rida, men det handlar också om att jag tycker det är underbart att ha en bästa vän i min häst och där jag känner att vi båda går igenom eld och vatten för varandra.

Varje häst kommer med utmaningar och gör alltid att jag som ryttare lär mig något nytt och utvecklas framåt, och jag brukar alltid säga att man är inte bättre än de svackor man hamnar i.

Det går upp och det går ned men förhopningsvis så går ju den där lägsta nivån uppåt stadigt den med med tiden....

 

Så oavsett svackor så kommer min fina lilla Florett stanna hos mig så länge det bara går...och jag hoppas att vi med mer tid tillsammans kan känna att vi båda litar på varandra till 100% och utvecklas tillsammans så att jag blir en så duktig ryttare att jag kan rida henne så bra det bara går....