Jag är så glad över att jag har min blogg...

Jag fick en sån längtan efter Achilles ikväll, och då är jag så glad över att jag har bloggen och har kvar alla inlägg - för då kunde jag läsa om vår tid tillsammans. 
Det är ju det som är syftet med min blogg - att jag ska ha något att gå tillbaka till för att själv komma ihåg hur det var och vad vi gjorde. Sen är det självklart jätteskoj om fler hittar hit och läser, men först och främst så är det för min egen skulle jag skriver bloggen. 
 
Just nu var det vår sista tid ihop jag läste, efter att jag behandlade honom för hältan fram och hur fin han var efter det fram till den olyckliga händelsen som gjorde att jag tog bort honom (de inläggen läste jag inte ikväll).
 
Han var verkligen min prins...en sån där drömhäst som passade mig perfekt och som man nog bara äger en gång i livet. I många andras ögon var han nog inte något speciellt - men han och jag fann varandra och fångade varandras hjärtan redan från början och det var inte bara en inbillning utan det var flera som sa att det syntes lång väg att han älskade mig lika mycket som jag älskade honom. Jag känner på samma sätt för Tingeling har jag upptäckt, men Tingeling är även en utmaning för mig - en trevlig utmaning och alltså inte på ett negativt sätt.
 
Han var ju lite speciell min prins, världens snällaste att rida men var oftast en huggorm när man skulle göra i ordning honom. Och mys och kel på stallgången var på hans premisser (det var inte direkt så att han överöste en med pussar - man fick vara glad om man fick pussa honom på mulen en gång i halvåret eller så, haha). Men alla de små egenheterna han hade var också det som gjorde att jag föll för honom...
 
Jag känner mig lycklig över att ha fått ha varit en del av hans liv, även om jag kan önska att tiden tillsammans hade varit längre.