Hoppa gör hon bäst utan matte på ryggen...

Att hoppning inte är min grej känner nog de flesta som känner mig till. Jag tycker dels inte att det är ett dugg roligt, jag tycker till och med att det är läskigt.
 
Anledningen till det är många orsaker. Första gången jag hoppade (och då pratar vi om ett hinder på 30 cm) så blev jag avslängd rakt in i hindret vilket resulterade i en minnesförlust resten av ridpasset - jag kommer bara ihåg att jag frågar min pappa i bilen efteråt om jag har ridit färdigt nu?
 
Jag har dock hoppat en del under mina ponnyår på ridskolan, men aldrig så att jag frågat efter det och aldrig några höjder och oftast på samma ponny. En ponny som var mjuk och hoppade snällt över de små hinder jag faktiskt tog mig över. 
Det är min balans som ställer till det. Jag har svårt att stå i fältsits och det tror jag till stor del beror på den dåliga balansen men också att jag har spetsfot på båda fötterna vilket innebär att jag inte kan sänka hälen alls utan faktiskt står på tå i stigbyglarna. Det gör ju att jag inte kan "fjädra" i fotlederna alls och det påverkar ju hela sitsen i fältsits just för att jag då blir stum och inte följsam.
 
Jag kan dock offra mig ibland och faktiskt hoppa något dike när vi rider ut, men jag kan fortfarande tycka att det är svårt att veta hur stort Tingeling faktiskt kommer att hoppa men jag har ju tur i allafall att hon alltid är snäll och stanner efteråt.
Achilles var ju precis som jag inte så förtjust i att hoppa så när jag red ut på honom och kom till ett dike så kunde jag nästan känna hur han frågade mig om han verkligen skulle hoppa - och det slutade ju nästan alltid med att vi istället gick igenom dikena...
Tingeling och jag har inte riktigt kommit dit ännu, men snart så...
 
Numera ser jag dock till att Tingeling får hoppa utan mig på ryggen - hon får löshoppa helt enkelt! Och hon tycker att det är roligt!