Långsamt framåt...
Jag har blivit genomförkyld..redan i onsdags gick jag hem lite tidigare från jobbet och i torsdags var jag hemma och kunde i och för sig jobba hemifrån men passade också på att vila så mycket jag kunde. Likadant i fredags.
Jag fick ju lämna in mina stövlar så på ett sätt har det passat bra att jag då kunnat ta det lite extra lugnt. Florris har faktiskt skött sig riktigt bra. Jag har fortsatt med mycket skrittjobb och trav övergångar, och jag har haft fördelen av att kunna rida ihop med Ann.
I söndags var det lektionsdags och samtidigt som jag red så höll de på och tvättade traktorerna utanför ridhuset med högtryckstvätt - väldigt konstigt och självklart var Florris spänd...
Men min del av lektionen ägnade vi åt enbart skritt, och så lite, lite trav - och hon kändes sååå fin! Mentalt jobb idag mer än något annat som sagt, men det var sååå roligt!
Jag fick jobba med att öka och minska skritten - inte helt lätt då hon gärna skjuter ut bakdelen istället för att ställa i nacken och kliva på jämnt i handen...sen tyckte jag det var svårt att skritta på ordentligt framåt - det har ju helt klart med att jag inte litar på att hon bara går där men hon blev verkligen superfin även här.
Efter en stund fick jag en helt fantastisk känsla i handen, hon var inte tung någonstans utan bar sig själv och tryckte inte allt för mycket mot högerskänkeln.
Efter att jag ridit en stund så satt Ann upp och Florris blev väl inte jätteglad, men efter lite diskussion så släppte hon och Ann kunde både skritta och galoppera till höger. På slutet såg hon superfin ut och släppte i högerbogen!
I morse när jag satt upp så kände jag nästan på en gång att hon kändes såååå mycket bättre till höger!
Det var riktigt kallt i morse så även om jag helst hade haft mina vanliga stövlar så var jag ändå rätt glad över mina vinterstövlar eftersom jag inte frös det minsta om fötterna (bara om låren).
Efter lite longering så satt jag upp och red jobb som igår - och hon kändes fin!
Jag travade "fultrav" och även om det kanske inte är så man vill så hänger jag ju med då och hon lär sig att anpassa sig efter mig.
Långsamt, långsamt bygger vi förtroende för varandra igen....
Söt som socker är hon ju också....
