När man tittar tillbaka...

Jag är så himla glad över bloggen - den ger mig en så bra återblick över hur det såg ut för ett år sedan och hur det ser ut nu. Man glömmer gärna bort vad man jobbade med för ett år sedan och framstegen man gjort, speciellt när man är inne i en svacka.
 
Jag kan konstatera att våra oändliga arbete med övergångar och grundarbetet faktiskt har gjort att Florris numera är mer lösgjord, hon orkar mer, har musklat på sig och verkligen börjat jobba genom kroppen. Galoppen är numera rund och inte alls så flack och hon orkar göra övergångarna utan att köra upp huvudet och tappa formen. Hon är mer självbärig och till och med halsen börjar få störra muskler av detta jobb.
 
Det finns verkligen inget ont som inte har något gott med sig - även om jag senaste tiden inte fokuserat på galoppjobbet alls särskilt mycket så har jag varit otroligt noga med skrittjobbet och övergångarna till trav. Jag märker själv att det har gett resultat på flera håll och galoppen är inte något problem just nu. 
 
Min tanke nu är att fortsätta att fokusera på övergångar och lösgjordheten, och att nu mer aktivt jobba med galoppövergångarna - både från skritt och från trav. 
Min förhoppning är att vi åtminstone efter Florris sommarbete och vila (hon ska få vila 4 veckor i sommar eftersom hon inte fick någon vila i vinter) och när hon är igång igen efter det ska börja nosa på förvända galoppen igen.
Det är jag helt övertygad om kommer att göra henne ännu mer lösgjord och mer med mig.
 
Jag är så glad över att jag kämpat mig igenom den här tuffa tiden för just nu så känns det igen så där roligt att rida - ni vet när man helst inte vill sitta av och man längtar tills man får sitta upp igen när man precis suttit av.
 
Jag är så glad över att jag hittat en häst som passar mig så väldigt väl och som verkligen utvecklar mig som ryttare. Jag reflekterade här om dagen att jag sen jag köpte Florris verkligen har fått börja lära mig att rida med benen och numera kan jag faktiskt se märken på ridstövlarna efter att jag ridit som visar att jag hållt om med dom - det har ju aldrig skett tidigare! haha! 
Sen så kommer det nog aldrig bli så att jag håller om med dom så mycket att det skaver hål på insidan av stöveln, den styrkan har jag inte, men ändå ett stort framsteg att faktiskt kunna se att jag själv utvecklar min ridning är skoj.