Jenny & Lillemons Florett

Det har varit ett år fyllt av nya utmaningar och blandade känslor. Ett år som började på ett sätt som jag inte alls tänkt mig men som faktiskt avslutas så som jag trodde...

 

Att påbörja ett nytt år med en ny häst var inte alls vad jag hade tänkt mig och även om jag var överlycklig över att ha funnit Florris så bearbetade jag fortfarande förlusten av Tingeling. 

Det kan verkligen inte ha varit lätt för Florris att i stort sett hela tiden bli jämförd med Tingeling - för jag vet att det absolut inte var enkelt för mig. 

 

Efter att ha ramlat av flera gånger i December så tog jag fram en rutin till oss som innebar att jag alltid longerade henne (om det gick och inte var för många ekipage i ridhuset samtidigt) innan jag satt upp. Den rutinen har vi hållit fast vid under resten av året också och den har gett mig möjligheten att låta henne röra sig utan mig på ryggen så att hon inte ska känna av sitt sadeltvång så mycket plus att hon har möjlighet att göra sig av med energi utan att jag sitter på. 

Vi har tränat på och Ann har ridit henne en hel del, och även Anna nu på slutet av året - och som vanligt när Ann rider så plockar hon ju fram det allra bästa av hästarna och jag blir helt kär i min nya lilla prinsessa igen och igen och igen!

Jag kan nog faktiskt inte riktigt fatta hur fin häst jag har fått tag i. Den här lilla prinsessan kommer att bli en diamant med lite mer jobb och tid!

 

 

Under året har jag märkt mer och mer hur vi båda lärt känna varandras rörelser och därmed blivit mer avspända med varandra. 

Precis som jag har vetat från början så har det här året spenderats med att lära känna varandra och göra oss båda trygga med varandra. 

 

Året vi haft ihop har verkligen utvecklat mig själv som ryttare och även Florris märker jag har börjat bli mer mjuk i sidorna och stadig i övergångarna. Hon och Ann gör mig verkligen till en bättre ryttare för varje dag. 

 

Året har inte varit helt smärtfritt - hon har varit sur på mig när jag kommit åt henne så hon sparkar bakut eller mot skänkeln, skjuter rygg eller kör sin favorit "giraffen" där hon biter sig fast och blir stark och kör huvudet rakt upp i luften, jag har ramlat av flera gånger (som tur är utan att jag gjort illa mig mer än några skrapsår) och vi har testat att ha medryttare som tyvärr inte fungerade.
Vi har haft våra svackor där jag haft ibland haft svårt att trava, ibland haft svårt att galoppera, ibland haft svårare i vänster varv och ibland höger varv. 

Jag har fått jobba med att jag själv ska fortsätta rida och inte bara åka häst, och hela tiden har Ann funnits där som ett stöd för oss båda!

 

 

Men året har även bjudit på massor av framgångar - i skrivande stund är det nog 6 månader sedan jag ramlade av senast (knappt att jag vågar skriva det för då åker jag väl av imorgon) och den framgången vet jag absolut kommer med att vi lärt känna varandras rörelsemönster och att hon numera inte får jättepanik när jag hamnar i obalans, vi har jobbat vidare med hennes protester och numera så är det faktiskt inte alls så farligt och jag är så glad över att Ann hjälpt mig med självförtroendet att kunna sitta kvar och vänta ut henne i det läget och fått mig att förstå att jag inte ramlar av då.

Vi har lärt känna varandra så väl att jag numera inte behöver longera varje ridpass innan jag sitter upp, men jag är fortfarande noga med att ha samma rutin vid uppsittandet så att hon vet vad som väntar och vad jag ska göra. 

 

Vi har fortsatt att träna varje vecka och jag tror att vi båda två ser fram emot det lika mycket!

Tack vare Ann och Annas tålamod så har vi även börjat rida ut även om vi fortfarande oftast håller oss till skritt så har vi faktiskt travat lite också i sällskap av andra ekipage.

Det är ju absolut den största utmaningen för mig själv - den att rida ut i skogen. För även om det innebär den allra största och härligaste ridupplevelsen och frihetskänslan, så är det också min största fasa att ramla av ute och inte ta mig upp eller hem igen.

 

Det är nog faktiskt den största utmaningen jag haft under året - att åter igen rida en "normal" häst som faktiskt blir rädd och hoppar till för lite vad som helst. Efter sju år tillsammans med Tingeling som alltid varit en klippa just i sådana saker och aldrig gjort något sånt med sin matte på ryggen så är det en utmaning.

Men åter igen, nu efter ett år så känner jag mig tryggare på Florris och hon känner sig tryggare med mig så det går ju bättre och bättre.

 

Under året så har hon verkligen börjat lita på mig avsuttet och jag märker hur det speglar av sig även i ridningen mer och mer, och det är något jag vill fortsätta att jobba på. 

 

Ett år har gått fort och jag kan knappt vänta och se vad vårt andra år ihop ska ge oss!