Tankar och funderingar, och stor tacksamhet...

Jag konstaterade idag att det i Januari var 34 år sedan jag började rida...och det fick mig att fundera på det här man säger att man aldrig blir en fulländad ryttare. 
Det stämmer verkligen, och jag kan verkligen känna att ju längre man håller på desto mer ödmjuk blir man inför hur lite man faktiskt kan. 
Det finns alltid något man lär sig nytt även efter så många år i sadeln och ihop med hästar...och jag tror att det är en del av det som gör ridning och hästar så otroligt roligt, att man alltid känner att man kan utvecklas och lära sig något nytt.
 
För mig innebär dessutom ridningen en frihet att ta mig fram överallt jag normalt inte tar mig, den ger mig en möjlighet att för en stund "vara som alla andra" utan att någon reflekterar över att jag när jag sitter av sen inte går och rör mig som alla andra, och så  ger den mig även den sjukgymnastik jag behöver utan att jag tycker det är jobbigt.
Jag har ridningen och hästarna att tacka för så otroligt mycket - inte minst min möjlighet att kunna gå...utan ridningen och den styrka och balansträning som den ger så hade jag inte kunnat gå själv. 
Via hästarna har jag också lärt känna några av mina absolut bästa vänner, och jag har fått uppleva saker som jag aldrig skulle fått uppleva utan hästarna - inte kunde jag ens drömma om att få bli uttagen att som handikappad ryttare få komma och rida på Drottningens och Hovstallets hästar och träffa Drottningen under en av RBU's kampanjer på 90-talet? 
 
Visst, det är ju inte bara hästarna och ridningen som har tagit mig dit jag är idag och hållt mig kvar där - jag är envis som synden och ger ju aldrig upp...men hästarna har som sagt varit och är en oerhört stor del av det drivet, och jag försöker än idag få så många med handikapp som möjligt att börja rida i förhoppningen att de, precis som jag, ska finna inte bara den där fantastiska friheten utan även den där oändliga kärleken till dessa underbara djur och den här sporten. 
 
 
// Jenny



Om mig

Jenny heter jag och det är jag som driver den här bloggen. Tingeling var ett sto född 2003 e Dale Haze RC 57 ue Music Streak xx som jag skolade om från distanshäst till dressyrhäst. Vi tävlade handikapp SM 2016, en dröm som blev sann. Dessvärre fick Tingeling somna in alldeles för tidigt i November 2017. Men hon finns för alltid med mig i mitt hjärta.


Lillemons Florett kom in i mitt liv i December 2017 och hon är ett sto född 2010 e Speyksbosch Dancer BRP 8 ue Tamburin 700. Florris, som hon kallas, och jag ska lära känna varandra och förhoppningsvis få många roliga år ihop! Välkommen att följa min vardag med hästar, familj och en del inredning och släktforskning!




Kategorier


Arkiv


Länkar

Alice Lindström
Ehohko's Himalayans
Järva Kattklubb
Strömsbergs gård - Horseware täcken till bra pris


Sök i min blogg


RSS 2.0