Visste du att...

Visste du att Tingeling har ett tjockare bakben?
Det beror på att hon som unghäst var inblandad i en situation där hon fastnade i ett staket och skadade sitt högra bakben rätt illa. Som tur är så var hennes uppfödare oerhört noggrann och gjorde allt i sin makt för att det skulle läka ihop utan några men - och som tur var så gjorde det det!
 
Dock har hon ett rätt rejält stort och fult ärr på utsidan av benet ned mot kotan och där har hon ingen päls och på sommaren är det därför viktigt att smörja in med solskydd osv för att det inte ska bli bränt och strama mer än nödvändigt.
 
Tingeling hade tur så hon har inte fått några bestående men (hon hade ju till och med kvalat till 5 mil i distans när jag köpte henne utan att ha fått en enda anmärkning) som sagt så är det benet lite tjockare än det andra bakbenet.
 
 
// Jenny


Visste du att...

Vet du att mitt rörelsehinder heter Arthrogryposis Multiplex Congenita och att läkarna inte trodde att jag skulle kunna gå när jag föddes?

De sa till mina föräldrar att de skulle vara glada om jag kunde ta mig fram med hjälpmedel när jag började skolan.
Envisa föräldrar som tog varje tillfälle till sjukgymnastik övningar för mig har gjort, tillsammans med min egen envishet, att jag bevisade för läkarna att de hade fel.
Att jag skulle få en lillebror var också en väldigt motiverande faktor "för då skulle jag minsann köra vagnen när han föddes".
Jag började gå när jag var precis fyllda fyra år, vintern 1983, och min bror är född i maj samma år.
Jag började rida hösten 1982 då man trodde att det skulle vara bra för min balans och muskler och dessutom ge mig en frihetskänsla.

Och det är ju exakt vad ridningen ger mig idag - en mycket bättre balans och mina muskler får jobba på precis lagom nivå för att de ska orka med. Än idag förundras jag över att jag dessutom på hästen tar mig fram på ställen jag endast skulle drömma om att gå själv!
Jag har inte insett själv hur mycket ridningen betyder för mig rent fysiskt - men jag blev påmind en gång när mina föräldrar hälsade på och nu påpekade att jag gick mycket bättre och att det syntes att balansen är mycket bättre igen. Annat var det två månader innan när de sa att de kunde se att jag inte ridit ordentligt på ett tag eftersom jag då gick sämre....
Det är också anledningen till att jag verkligen tycker att det är viktigt att jag kan rida även vintertid, det är då jag själv behöver det som mest och då måste jag ha någonstans att rida vilket gör mig oerhört lyckligt över att jag idag har tillgång till ridhus när jag vill.

Hur tar jag mig fram idag då?
Jag har inga hjälpmedel i alla fall....det jag har som underlättar min vardag är min egen bil (som inte är anpassad på något vis), jag har färdtjänst och jag har parkeringstillstånd för rörelsehindrad. Sen är det ju så att alla i min närmaste omgivning självklart anpassar sig efter mig. Vi går inga långa promenader och om vi går någonstans så går det inte särskilt fort. Rickard bär alla tunga saker hemma. Om det är något som ska upp till övervåningen så blir det han som får bära upp det (eller ned det igen) eftersom jag har fullt sjå med att bara ta mig uppför trappan själv.
Den här årstiden med all is som är överallt så går jag helst inte ens en meter.
Jag har ingen assistent, även om jag hade det när jag var yngre men jag ville ju vara "som alla andra" och tränade mig till att inte behöva någon.

Jag måste säga att i min vardag så tänker jag inte ens på att jag har mitt rörelsehinder. Och jag tror inte att de som känner mig väl tänker på det heller. Jag gör ju allt som alla andra, fast på andra sätt ibland.
Det som kommit med åldern (och nu lät det ju helt plötsligt som att jag är lastgammal även om jag bara är 35) är att jag numera faktiskt kan be om hjälp och inte helt sjukt envist behöver göra allt själv hela tiden.
Jag kan faktiskt be om hjälp även om det ibland tar emot, dock är jag fortfarande sån att jag måste prova allt en gång för att se hur jag kan göra det om jag stöter på något som jag är osäker på om jag klarar det. Sen kan jag idag välja att inte göra det någon mer gång, något som aldrig skulle ha skett när jag var yngre. Jag tänker mer idag på att faktiskt inte pusha min kropp för hårt varje dag.
Det går bra att pusha den lite lagom, och vissa dagar kan jag köra slut på den. Men då vet jag också hur ont jag kommer att ha och i hur många dagar...

Något man inte tänker på är att mitt rörelsehinder sitter i hela kroppen och påverkar även mina händer och armar. Där syns inte handikappet lika mycket mer än i vissa situationer men jag är muskelsvag även där och överrörlig och händerna hade en inte normal ställning när jag föddes.
Det märks bland annat när jag rider eftersom jag gärna vinklar in dom fel.

Oj, nu svävade jag iväg lite igen....som ni märker har jag inte svårt att prata om mitt handikapp, så är det något ni undrar över så är det bara att fråga! Jag svarar på allt! :)
 
 
 
// Jenny


Visste du att....

Jag började min ridkarriär i en handikappgrupp på ridskolan i Vällingby och i Vällingby red jag kvar fram tills jag först flyttade till USA och när jag kom tillbaka hem så red jag några år till i Vällingby innan vi flyttade till vårt hus i Märsta. Då tyckte jag att det blev för långt att åka och då hittade jag istället en medryttarhäst (Achilles) som senare blev min egen och när han togs bort så kom Tingeling in i mitt liv...
 
Jag började som sagt i en handikappgrupp och det red jag i dom första sju åren skulle jag tro, ibland en dag i veckan och ibland två dagar i veckan. Sen var det ett sportlov som jag, som vanligt, var i stallet innan min ridning skulle börja och då kom en av de andra ridlärarna och frågade om jag istället för att rida i handikappgruppen inte ville rida med i hennes ponnygrupp innan - inte kunde jag säga nej till det?
 
Jag fick rida min favoritponny som jag kände mig trygg på, shetlandstoet Stella, men just denna dag så var hon på bushumör och det slutade med att jag åkte av en gång.
Haha!
 
Det hade dock inte spelat någon roll utan jag fick fortsätta rida i den vanliga ponnygruppen och där fortsatte senare min ryttarkarriär där jag precis som alla andra jobbade mig uppåt i grupperna vart efter att jag blev duktigare.
När jag fyllde 18 så fick jag flytta upp på stor häst precis som alla andra...även om jag nog hade kunnat rida på ponny i många år till (och fortfarande kan) eftersom jag är så kort och liten...
 
Under alla år som förflutit sen jag slutade rida i handikappgrupperna så har jag ändå aldrig glömt hur det var - och jag har till och med under två år varit instruktör för några av de handikappgrupper som då fanns på ridskolan. Ett sätt för mig att få ge tillbaka lite av det som betytt oerhört mycket för mig och mitt liv!
 
Och jag kan säga att det finns många upplevelser jag inte hade fått upleva om det inte varit för handikappgrupperna och Karsten i Vällingby - rida i hovstallet på drottningens häst i samband med en tv-inspelning, reportage av lokaltidningar osv.
 
 
Min nästa dröm som jag hoppas kunna uppleva är att få starta handikapp SM i dressyr, och jag hoppas att det är med Tingeling jag tar mig dit... det får ta en evighet att ta sig dit men drömmen ska man ha kvar och vårda!
 
 
// Jenny



Om mig

Jenny heter jag och det är jag som driver den här bloggen. Tingeling var ett sto född 2003 e Dale Haze RC 57 ue Music Streak xx som jag skolade om från distanshäst till dressyrhäst. Vi tävlade handikapp SM 2016, en dröm som blev sann. Dessvärre fick Tingeling somna in alldeles för tidigt i November 2017. Men hon finns för alltid med mig i mitt hjärta.


Lillemons Florett kom in i mitt liv i December 2017 och hon är ett sto född 2010 e Speyksbosch Dancer BRP 8 ue Tamburin 700. Florris, som hon kallas, och jag ska lära känna varandra och förhoppningsvis få många roliga år ihop! Välkommen att följa min vardag med hästar, familj och en del inredning och släktforskning!




Kategorier


Arkiv


Länkar

Alice Lindström
Ehohko's Himalayans
Järva Kattklubb
Strömsbergs gård - Horseware täcken till bra pris


Sök i min blogg


RSS 2.0