Att dokumentera vår resa...

Det jag tycker är allra roligast med bloggen är att jag där dokumenterar min resa ihop med Florris. Jag gjorde ju samma sak med Tingeling och är det något jag uppskattar så är det att kunna gå tillbaka och läsa och få inspiration och se på framstegen som man till vardags kanske missar.
 
För lite mer än ett år sedan var jag iväg och provred ett litet svart sto - redan när hon klev ur transporten ut på stallplanen där ridhuset som vi skulle vara i så slogs jag av att hon var fruktansvärt söt, och jag tyckte för en sekund att hon var väldigt lik Tingeling även om hon inte var vit utan svart.
 
Att det var en vaken och alert liten häst förstod jag på en gång, och när jag satt upp så insåg jag också att hon var väldigt känslig men det på ett bra sätt. Jag märkte redan på provridningen att hon hela tiden försökte förstå vad jag ville att hon skulle göra, att hon var uppmärksam på mig där uppe på ryggen. 
Det var förstås något jag absolut uppskattade, och jag kände även att hon hade väldigt taktfasta rörelser och en bra balans och att hon inte påverkade min egen balans så även om sadeln jag provred i inte passade mig så förstod jag snabbt att med en sadel som gav mig rätt stöd så skulle jag inte ha några problem alls att sitta i hennes trav eftersom jag kände att hon var väldigt mjuk i sina rörelser.
 
Jag tror faktiskt inte jag visat er hur det såg ut på provridningen förut, men så här såg provridningen ut:
 
 
Och om man jämför med ett av våra senaste träningspass nu i December ett år senare så kan i alla fall jag se stora framsteg och att vi verkligen kommit ihop som ekipage och är mycket mer samspelta nu:
 
 
 
 
Ibland är det viktigt att få se framstegen för det är ju inte alltid man märker de så mycket själv när man är mitt uppe i allt. 
 
Det ska bli så himla spännande att se hur vi ser ut som ekipage om ett år! 
Jag kan knappt bärga mig för vår framtid ihop - tänk att jag faktiskt kunde hitta en häst som rör sig helt fantastiskt bra och som jag kan sitta på? Det hade jag aldrig trott...
 
 
// Jenny


När man kan ta på framstegen...

Det kommer framsteg hela tiden nu...jag kan nästan ta på dom känns det som...
 
Jag visste att det skulle ta tid att rida ihop mig med en ny häst - det är ju inte bara så att vi är nya för varandra; jag rider ju inte riktigt på samma sätt som många andra så det är ju mycket som Florris ska lära sig förstå och bli trygg med och det är inget man kan tvinga fram utan det måste få ta sin tid och växa fram sakta ihop med förtroendet för mig som hennes nya ledare.
 
Men nu, efter snart ett år ihop, börjar det verkligen att släppa och vi båda litar på varandra mer och mer. Hon lär mig så mycket hela tiden och utvecklar mig till en bättre ryttare.
Jag märker redan hur jag nu rider mer med benen och hur jag numera håller om mer med benen och med dom ger henne det stöd hon faktiskt uppskattar och vill ha när hon känner sig otrygg. 
 
Just nu jobbar jag med att göra mig själv bekväma och avspänd i att rida på rakt spår även i galopp och det går ju riktigt bra numera. Jag ska liksom bara lita på mig själv att jag kan rida på precis samma sätt och med samma känsla och lita på att hon inte hoppar åt sidan och blir rädd för något.
Det går bättre och bättre och numera kan vi ju faktiskt rida rakt fram och det dessutom utan att bryta av till trav. 
Jag är så glad och tacksam över att ha möjlighet att rida för Ann varje vecka och däremellan även kunna rida ihop med henne och få råd och stöd även de tillfällena.
Om jag bara rider som hon säger så blir det ju inga problem...
 
Tipsen jag hela tiden försöker att ha i huvudet just nu är:
- Inte fastna med vänsterhanden utan tänka att jag ställer utåt så att jag har henne kort på yttertygeln och med stöd i den, och sen ställa henne i ganaschen inåt och ställa med vänsterskänkeln
- I vänster varv hela tiden hålla koll på vänster bak så att hon inte blir att hon går på flera spår och trycker mot innerskänkeln. Använd mig av väggen.
- I höger varv rida ett halvt steg innanför och hålla koll på vänsterbogen och höger bakben
- När jag ställer till höger så ska jag tycka att jag förböjer henne för då blir ställningen lagom
- Alltid när jag rider på rakt spår så ska jag tänka att jag rider framdelen in mot mitten men håller kvar den med innerskänkeln på spåret för att forma henne runt innerskänkeln
- Övergångar i massor och då ska hon i avbrottet nedåt alltid tänka framåt-nedåt avspänt så att hon inte tänker att hon blir kort och uppåt och då spänner ryggen
 
Mycket i huvudet som ni märker...haha! 
Men vilken fantastisk känsla hon ger när jag får till det! WOW! Vilken fantastisk liten häst jag har! 
Jag har sagt det förut men jag tror jag sällan suttit på en häst som ger mig en sån här känsla och som jag känner för varje ridpass passar mig mer och mer som handen i handsken.
 
Det tog en stund men jag kan säga att hon numera äger en vääääldigt stor del av mitt hjärta och är lika älskad som den vita prinsessan var...precis så där som det ska vara...
Jag längtar efter att få komma till henne varje dag...
 
 
 
 
// Jenny


Fem månader...

Tänk att vi hängt ihop i fem månader nu, fem månader och tre dagar om man ska vara exakt...
 
Precis som jag väntat mig så har det varit en resa som har gått upp och ned, fram och tillbaka. Det är ju ofta så hela tiden att det går framåt och sen kommer ett bakslag och då får man börja om lite igen även om man hoppas på att man inte ramlar tillbaka allt för mycket...
Jag märker dock hur vi rider ihop oss mer och mer för varje pass och hur jag lärt känna hennes rörelsemönster och numera känner mig mer och mer hemma i det. 
Även Florris verkar känna sig mer och mer trygg med mig och min obalans eftersom jag märker att hon oftast är avspänd och släpper ned mig på ryggen redan från början numera, och är hon lite spänd så tar det inte jättelång tid innan hon slappnar av och släpper ned mig. Hon får inte panik numera om jag hamnar lite i obalans även om hon fick lite småpanik när jag lyckades parera första hoppet i söndags och hamnade i obalans efter det...men det var extremt och inget jag väntat mig att hon inte skulle reagerat på heller.
 
Under dessa fem månader har jag fått lära känna Floretts personlighet mer och mer, och precis som jag hoppades på så är det en fantastisk liten prinsessa jag lyckats få tag på...vart efter hon lärt känna mig så litar hon på mig mer och mer och visar sin underbara personlighet. Hon älskar att mysa och lägger då hela huvudet i min famn, det har blivit en vana att vi myser så i samband med tränsning och det är en vana jag inte vill göra mig av med.
Hon uppskattar att bli borstad och står alltid helt stilla när jag gör det - jag kan avslöja att nya supermjuka borsten blivit en favorit!
 
Även om jag inte kan gå så långt så märker jag på henne att hon uppskattar de gånger vi faktiskt går tillsammans, sida vid sida, och för mig är det också ett sätt att vi bygger på vår relation och trygghet i varandra så det är något jag inte vill vara utan.
 
Att det skulle bli en berg- och dalbana visste jag, och jag älskar ju att åka dom...och jag vet att med tid, kärlek, glädje och en del tårar så kommer vi att bli ett helt fantastiskt ekipage. Och tid och kärlek, det har jag hur mycket som helst...
 
 
// Jenny



Om mig

Jenny heter jag och det är jag som driver den här bloggen. Tingeling var ett sto född 2003 e Dale Haze RC 57 ue Music Streak xx som jag skolade om från distanshäst till dressyrhäst. Vi tävlade handikapp SM 2016, en dröm som blev sann. Dessvärre fick Tingeling somna in alldeles för tidigt i November 2017. Men hon finns för alltid med mig i mitt hjärta.


Lillemons Florett kom in i mitt liv i December 2017 och hon är ett sto född 2010 e Speyksbosch Dancer BRP 8 ue Tamburin 700. Florris, som hon kallas, och jag ska lära känna varandra och förhoppningsvis få många roliga år ihop! Välkommen att följa min vardag med hästar, familj och en del inredning och släktforskning!




Kategorier


Arkiv


Länkar

Alice Lindström
Ehohko's Himalayans
Järva Kattklubb
Strömsbergs gård - Horseware täcken till bra pris


Sök i min blogg


RSS 2.0