Tacksam för hjälpen...

Jag är så lyckligt lottad som har en sån underbar vän som Madde. Nu när jag är i fjällen några dagar så är det hon som tar hand om min vita prinsessa. Vi byter självklart tjänster så jag hjälper henne när hon behöver hjälp med sin häst också....
 
Jag uppskattar det verkligen jättemycket, även om jag i dagsläget kan köpa mig fri från mockningen såna här tillfällen så känns det ändå bra när Madde kan hjälpa mig just för att hon faktiskt känner Tingeling väldigt väl eftersom hon varit med oss från allra första början....
 
 
 
// Jenny


Framsteg...

Jag tänkte att ni ska få se en film ifrån senaste tillfället Madde filmade oss. Här hade jag inte tänkt att egentligen jobba med galoppen men eftersom hon var så lugn i huvudet så kunde jag verkligen jobba med galoppen och göra fattning efter fattning.
 
Här ser ni hur pass spänd hon är i galoppjobbet just nu, men samtidigt så tycker jag att fattningarna blir bättre och bättre och utan studs. Plus att jag faktiskt kan påverka henne mer i galoppen och reglera henne där, vilket jag inte tycker att jag har kunnat tidigare.
 
Mitt mål är ju att få henne ännu mer avspänd genom att rida henne ännu lite lägre i formen så att ryggen får komma upp och hon får mer luft under magen, så att säga. 
Men som sagt, fördelen nu är att hon är mer lugn i huvudet och att man då kan jobba med fattning efter fattning istället för att stå och studsa utan att ta sig någonstans.
I avbrotten går jag in på en liten volt för att hon inte ska få göra sig helt rak i halsen utan att hon ska vara kvar med mig runt innerskänkeln även där. Dessutom blir fattningarna mycket bättre ur volten eftersom jag då får lite gratis inramning med mig. 
Frustningarna är ju också positiva och innebär att hon börjar slappna av även om det är en hel del kvar som sagt.
 
// Jenny


Två steg framåt och ett tillbaka...

Det är lite så vår hela historia tillsammans har gått, så jag börjar vänja mig nu...och numera tycker jag faktiskt att det där steget tillbaka inte är fullt lika stort som stegen framåt...
 
Just nu tycker jag faktiskt att vi går rätt stadigt framåt, och det med känslan att jag numera har mer tryck i henne också. Visst, det behövs fortfarande att hon slappnar av mer för att det ska bli helt perfekt men vi är en god bit på väg och jag har något att jobba med. 
Det som hela tiden gör att jag numera går runt med ett leende på läpparna är ju också grejen att jag nu rider på ett helt vanligt bett på henne, vilket innebär att så fort att jag känner att den där spändheten släpper fullt ut och vi verkligen är helt ihopsvetsade så finns det liksom ingen annan barriär som stoppar oss från tävlingsplatserna.
 
Dessutom är jag idag glad över att jag faktiskt kan rida henne utan att hon slår över i huvudet och blir okontaktbar även om det ibland blir spänt. Det betyder ju jätte, jättemycket och är en oerhört bra grund att stå på. För jag måste ju kunna rida henne och påverka henne även när hon blir spänd - på sikt kommer hon ju då att spänna av mer och mer och målet är ju att spändheten inte ska synas utan kanske bara kännas lite, lite om ens det.
 
Jag märker dock hela tiden i vårt arbete att hon blir mer och mer bekväm i det arbetet vi gör just nu, för det dröjer oftast inte lång tid innan den första frusten kommer. Och är det något jag har lärt mig av Tingeling så är det att när hon frustar så frustar hon ur sig spänningarna...
 
Numera kan jag faktiskt skryta med att jag verkligen tycker om att rida min lilla häst och att hon passar mig som handen i handsken. Det värmer dessutom extra mycket när jag får höra av omgivningen att det märks att vi båda älskar varandra och uppskattar varandra....för ja, min häst är väldigt tydlig med att visa när hon inte är nöjd och man övertalar henne inte så lätt. Men vi har efter våra år ihop verkligen blivit sammansvetsade och litar på varandra och har hittat en harmoni även om vi inte alltid är helt överens....
 
Jag är sååå glad över att jag fick uppleva den här resan med Tingeling, och jag kan faktiskt säga att jag är stolt över det jobb jag har gjort och gör med henne vad gäller att utbilda och rida henne. Nu kan jag knappt bärga mig inför var vår framtid kommer att ta oss!!
 
 
// Jenny



Om mig

Jenny heter jag och det är jag som driver den här bloggen. Tingeling var ett sto född 2003 e Dale Haze RC 57 ue Music Streak xx som jag skolade om från distanshäst till dressyrhäst. Vi tävlade handikapp SM 2016, en dröm som blev sann. Dessvärre fick Tingeling somna in alldeles för tidigt i November 2017. Men hon finns för alltid med mig i mitt hjärta.


Lillemons Florett kom in i mitt liv i December 2017 och hon är ett sto född 2010 e Speyksbosch Dancer BRP 8 ue Tamburin 700. Florris, som hon kallas, och jag ska lära känna varandra och förhoppningsvis få många roliga år ihop! Välkommen att följa min vardag med hästar, familj och en del inredning och släktforskning!




Kategorier


Arkiv


Länkar

Alice Lindström
Ehohko's Himalayans
Järva Kattklubb
Strömsbergs gård - Horseware täcken till bra pris


Sök i min blogg


RSS 2.0