Allt hon lär mig...
Det är helt otroligt vad jag känner mig peppad inför hösten och vinterns träningar - helt plötsligt kan jag börja ta på att jag faktiskt kommer kunna nå mitt första mål att komma ut på tävlingsbanorna!
Ja, jag vet att vi har långt kvar, att det är helt okej just nu men att det är mycket som ska bli mycket bättre - men bara det att jag just nu fått en sån självförtroendeboost när jag förstått att jag kan rida precis lika bra på det vanliga bettet gör mig gråtfärdig av lycka!
Det här har ju varit målet hela tiden och det kändes skönt att prata med Ann idag om att det faktiskt inte är katastrof just nu, att även om det kanske är så att jag tappar henne lite i övergångarna så är det bara för mig att inse att det är inte katastrof när det sker (och jag kommer inte trilla av heller av den anledningen) och dessutom så "hittar jag hem" när det sker också, så det finns ingen anledning till panik.
Något annat jag ska försöka komma ihåg från idag är att när jag tycker att Tingeling blir spänd så ska jag titta till mig själv och se om jag själv är spänd - har jag fastnat med en spänd innerhand? Har jag det så måste jag slappna av och se om Tingeling slappnar av. Om jag inte är spänd och Tingeling är spänd så ska jag se till att leda loss så att hon spänner av.
Roligt att höra att Ann ser att vi gör framsteg - och det var dessutom skoj att prata med Therese när jag kom hem och hon sa att hon hade sett lite från huset när jag red i fredags och tyckte att Tingeling såg fin ut när hon inte fick spunk, så även där gör jag ju framsteg!
Jag är så glad över min lilla fina häst och allt hon lär mig...
