2020 - en sammanfattning....
Året jag verkligen kunde ta på framstegen!
Så skulle jag nog vilja sammanfatta detta år. Det var helt klart det året där jag och Florris till fullo faktiskt började prata, jobba med och lita på varandra till fullo.
Jag är rätt envis och är utrustad med en hel del tålamod och under 2020 tycker jag att det har gett resultat - vi har tragglat på med vår grundridning, vi har fokuserat på övergångar, övergångar och övergångar och jag har under alla pass verkligen försökt (och faktiskt lyckats) hålla mig lugn och inte stressa upp mig om vi någon dag har ett pass som inte känts så skoj.
Någon gång under våren så började jag själv känna att vi gjort framsteg framförallt i travjobbet och sen även i galoppjobbet. Jag litade väl inte helt på min egen känsla men när Ann filmade ett pass i maj på utebanan där vi red i galopp så kunde jag faktiskt inte låta bli att le när jag såg filmen. Ett sånt där superfånigt superleende för jag kunde ju knappt tro att det där var min fina lilla häst och dessutom jag som satt på!
Under våren, sommaren och hösten har vi nu fortsatt att jobba med galoppen de pass där hon känts med oss i huvudet och där jag också varit fokuserad.
Vem kunde tro för ett år sedan att vi under 2020 skulle rida skänkelvikningar utmed långsidorna i galopp eller faktiskt rida förvänd galopp på volt utan att hon byter? Knappast jag i alla fall...
Ännu så länge är det inga jättesträckor i förvänd men de finns där och just nu så rider vi dom genom att fatta förvänd galopp, att rida i rättvänd galopp för att sen gå över till en ny volt i förvänd har vi inte gjort ännu. Jag vet sen innan att det är i just det skeendet som hon vill byta eftersom det känns som att det är så man ridit bytena på henne tidigare.
Men samtidigt känns det idag som att om bara jag fortsätter att rida som jag ska så skulle vi nog klara det också...ge oss några försök bara!
Jag tycker det är så roligt att vi faktiskt kommit så långt att jag själv känner mig trygg i galoppen. Efter att jag åkte av henne i fullt sken den där vintern så har det helt klart legat en oro bak i mitt huvud men jag jobbar på med att bara bygga positiva känslor.
Har året bjudit på några avtrillningar då?
Jo, men självklart har Florris sett till att jag fått undersöka ridhusbotten lite närmare några gånger även i år. På något vis vore hon ju inte riktigt Florris om hon inte såg till att jag ramlade av någon gång med sina knäppa reaktioner på sånt som vi andra inte ser eller upplever som farligt.
5 gånger tror jag att jag ramlat av i år (året är ju inte helt slut än så jag får väl inte säga för mycket) men alla gånger har det inte varit någon fara utan det har varit "vanliga Jenny-avtrillningar".
2020 har ändå varit året då jag faktiskt INTE haft den där oros känslan över att jag ska ramla av varenda pass så som jag kunde känna ett tag.
Det har varit året där jag tycker mig lärt känna min häst ännu mer och det år där hon faktiskt tagit en ännu större bit av mitt hjärta i besittning.
Och jag förstår ju självklart att det hänger ihop med att vi klaffar ännu bättre i ridningen nu för hur underbar hon än är avsuttet så älskar jag ju att rida och när man då känner att vi även uppsuttet börjar kommunicera med varandra på ett sånt där fantastiskt sätt så blir ju känslan för henne om möjligt ännu större.
Jag vet inte hur många gånger jag sagt till Ann under året att jag är så glad över att hon hittade Florris åt mig och att hon övertalade mig att inte sälja henne den tuffa första våren vi hade...för vilken fantastisk liten häst jag har!
Hon är verkligen en sån perfekt match till mig och min ridning att jag nog aldrig kunnat hitta någon bättre. Känslig, lagom stor, otrolig gång men som ändå går att anpassa till mig, välutbildad och välriden. Just nu lär hon mig saker varje dag känns det som och det är en helt otrolig känsla att få känna att vi tillsammans utvecklas - ibland är det hon som lär mig och ibland är det jag som lär henne. Precis så som det ska vara!
Vem vet vad 2021 kommer att ge oss?
Jag kan ju hoppas på saker men det kan jag ta upp i ett annat inlägg inför det nya året...
Vem kunde tro för ett år sedan att vi under 2020 skulle rida skänkelvikningar utmed långsidorna i galopp eller faktiskt rida förvänd galopp på volt utan att hon byter? Knappast jag i alla fall...
Ännu så länge är det inga jättesträckor i förvänd men de finns där och just nu så rider vi dom genom att fatta förvänd galopp, att rida i rättvänd galopp för att sen gå över till en ny volt i förvänd har vi inte gjort ännu. Jag vet sen innan att det är i just det skeendet som hon vill byta eftersom det känns som att det är så man ridit bytena på henne tidigare.
Men samtidigt känns det idag som att om bara jag fortsätter att rida som jag ska så skulle vi nog klara det också...ge oss några försök bara!
Jag tycker det är så roligt att vi faktiskt kommit så långt att jag själv känner mig trygg i galoppen. Efter att jag åkte av henne i fullt sken den där vintern så har det helt klart legat en oro bak i mitt huvud men jag jobbar på med att bara bygga positiva känslor.
Har året bjudit på några avtrillningar då?
Jo, men självklart har Florris sett till att jag fått undersöka ridhusbotten lite närmare några gånger även i år. På något vis vore hon ju inte riktigt Florris om hon inte såg till att jag ramlade av någon gång med sina knäppa reaktioner på sånt som vi andra inte ser eller upplever som farligt.
5 gånger tror jag att jag ramlat av i år (året är ju inte helt slut än så jag får väl inte säga för mycket) men alla gånger har det inte varit någon fara utan det har varit "vanliga Jenny-avtrillningar".
2020 har ändå varit året då jag faktiskt INTE haft den där oros känslan över att jag ska ramla av varenda pass så som jag kunde känna ett tag.
Det har varit året där jag tycker mig lärt känna min häst ännu mer och det år där hon faktiskt tagit en ännu större bit av mitt hjärta i besittning.
Och jag förstår ju självklart att det hänger ihop med att vi klaffar ännu bättre i ridningen nu för hur underbar hon än är avsuttet så älskar jag ju att rida och när man då känner att vi även uppsuttet börjar kommunicera med varandra på ett sånt där fantastiskt sätt så blir ju känslan för henne om möjligt ännu större.
Jag vet inte hur många gånger jag sagt till Ann under året att jag är så glad över att hon hittade Florris åt mig och att hon övertalade mig att inte sälja henne den tuffa första våren vi hade...för vilken fantastisk liten häst jag har!
Hon är verkligen en sån perfekt match till mig och min ridning att jag nog aldrig kunnat hitta någon bättre. Känslig, lagom stor, otrolig gång men som ändå går att anpassa till mig, välutbildad och välriden. Just nu lär hon mig saker varje dag känns det som och det är en helt otrolig känsla att få känna att vi tillsammans utvecklas - ibland är det hon som lär mig och ibland är det jag som lär henne. Precis så som det ska vara!
Vem vet vad 2021 kommer att ge oss?
Jag kan ju hoppas på saker men det kan jag ta upp i ett annat inlägg inför det nya året...
