Jenny & Lillemons Florett

Utvecklingskurvan går ju alltid lite fram och tillbaka, jag brukar säga att det normalt brukar vara två steg framåt och ett steg bakåt - det är i alla fall vad jag vill hoppas att det är.

 

Det här senaste året har det verkligen hänt hur mycket som helst. Jag vet att i våras efter ett träningspass där Ann hade filmat oss så pratade vi om det och jag höll väl inte riktigt med om jag säger så. När jag sen fick se filmen så hade jag bara ett enda stort leende - jag kunde faktiskt inte fatta att det på den filmen var MIN fina häst och jag som red. 

Där och då fick jag verkligen en bekräftelse på att vi gjort framsteg, gigantiska framsteg faktiskt och det har vi fortsatt och fortsätter med.

Självklart med inslag av några bakslag ibland för det är ju så det fungerar, men till och med bakslagen senaste tiden har varit av högre kvalité än tidigare vilket för mig visar ännu mer att vi höjt vår nivå.

 

Jag kommer ihåg första tiden och faktiskt rätt lång tid in i vår tid tillsammans, då hade jag alltid lite fjärilar i magen inför att sitta upp och rida för jag visste ju aldrig om eller hur många gånger jag skulle ramla av. Jag hade liksom hela tiden känslan att nu är det dags igen vilket självklart också avspeglade sig på Florris. Varken jag eller hon litade på varandra.
Det har jag verkligen jobbat med jättemycket, och jag jobbar fortfarande på det hela tiden. Allra mest de dagar hon är ofokuserad och på tårna så klart - men jag tycker att det är bättre och jag är så glad att i det här jobbet har jag ett helt fantastiskt stöd av Ann som vet precis hur det är och hur det känns. Hon hjälper mig och Florris att hittar vägar där vi kan mötas halvvägs i alla fall och alltid komma till en bättre känsla än vad vi startat med.

Nu för tiden måste jag dock säga att de passen blir färre och färre och fler och fler pass bjuder hon på en känsla som är helt fantastisk där hon är avspänd och fokuserad från början.

 

Fantastisk känsla har hon i och för sig alltid bjudit på - det är knappt så jag kan tro än idag att jag faktiskt har en sån fantastiskt fin liten häst som rör sig helt otroligt bra och är så ambitiös. 

För tre år sen vet jag att jag hoppades på att Florris skulle kunna få sin egen plats i mitt hjärta efter att hela mitt hjärta tillhört min finaste vita prinsessa - och Florris har helt klart tagit sin egen plats i mitt hjärta efter dessa år, och det mer och mer ju mer vi lärt känna varandra och litar på varandra. 

 

Jag ser fram emot den här vinterträningen och vad vi kommer att åstadkomma under den, för att inte tala om nästa år!