När man kan ta på framstegen....
Det är så häftigt med ridningen och hur man hela tiden utvecklas! Aldrig blir man fullärd och jag tror att det är en av de sakerna jag verkligen uppskattar med ridningen och en av de sakerna som gör att jag fortsätter.
Med Florris har jag fått utveckla och kunnat utveckla min ridning oerhört mycket. Hon är ju verkligen osm en liten rolls royce och när jag gör rätt så gör hon rätt och när jag är trygg så blir hon trygg.
Jag har ett tag här känt att vi liksom ligger på ett trappsteg och väntar lite på att ta oss upp, och så tar vi oss upp men så trillar vi ned igen...men nu känns det faktiskt som att det där trappsteget är taget för att inte gå tillbaka igen.
Den senaste tiden känns det som att Florris har landat i så mycket och hon springer som en stjärna varje pass. Hon kan vara på tårna och leta saker att blir rädd för men hon kommer tillbaka till mig lätt och jag kan få hennes fokus. Ännu så länge utan att behöva bjuda på någon tårta.
Haha!
Det kommer säkert att ändras med tanke på att vi står inför vintern med kyla, snö och rusk men jag passar på att njuta så gott jag kan och så ska jag försöka komma ihåg hur bra det faktiskt har gått för oss nu senaste tiden.
Även om höstmörkret infunnit sig och det inte är jätteskoj att gå upp supertidigt för att rida och göra allt i mörker så har jag ändå alltid en trevlig känsla när jag har ridit och varje gång så inser jag hur skoj jag tycker att det är.
Det tog tre år Florris, men nu känns det som att vi känner varandra riktigt bra...
